|
TNC får då och då frågan om vad som skiljer fackspråk och allmänspråk. Vi brukar svara att det inte finns någon skarp gräns, utan det är en ständig växelverkan mellan allmänspråk och fackspråk. Men typiskt för det vi kallar fackspråk är att det innehåller facktermer som är hemmahörande och specifika för just det aktuella fackområdet.
Många facktermer vandrar ut från de olika fackspråken till allmänspråket. Christer Laurén och Marianne Nordman har i sin forskning visat att vi som lekmän främst möter fackspråkliga uttryck och facktermer som samhällsmedlemmar och konsumenter och genom fritidsintressen. Dessutom kan vi höra talas om facktermer i samband med olyckor och katastrofer, när ett fackområde plötsligt och kortvarigt röner stor uppmärksamhet i massmedierna. (Se vidare Laurén & Nordman "Från kunskapens frukt till Babels torn", Vasa universitet 1998.)
När facktermerna kommer ut i allmän användning i allmänspråket följer inte hela betydelsen, eller den djupa förståelsen som fackexperter har, med. Det som vi lekmän förstår blir toppen på ett isberg medan fackexperten känner till hela isberget.
Allmänspråk och fackspråk är inte varandras motsatser. De används i olika kommunikations-situationer, och hur man hanterar facktermerna beror på kommunikationssituationen (se föregående blogginlägg).
I dagens DN (den 10 februari 2010) inleds den signerade ledaren så här:
"Haiti skakades nyligen av en jordbävning, uppmätt till 7 på richterskalan och med epicentrum nära Port-au-Prince. Antalet dödsoffer beräknas till över 200 000. I en jordbävning av samma magnitud i norra Kalifornien 1989 omkom 63 personer."
Den här texten innehåller fyra specifika facktermer som för den i seismologi icke insatte är som toppen på isberget. Men vi förstår ungefär. Det viktiga är att det är etablerade facktermer (jordbävning, richterskalan, epicentrum, magnitud) som används i den här ledaren. Då har vi möjlighet att ta reda på vad de står för. Och därigenom fördjupar vi vårt kunnande om hela isberget.
|
Kommentarer